Ledhälsa

Armbågsledsdysplasi (ED)

Armbågsledsdysplasi är ett samlingsbegrepp för fyra olika polygena (d.v.s. mer än en gen är involverad) och multifaktoriella utvecklingsrubbningar i armbågsleder. De ledsjukdomar som omfattas av begreppet är inkongruens, ununited processus anconeus (UPA), fragmented medial coronoid process (FMCP) och osteochondrosis dissecans (OCD). Gemensamt för de fyra ledfelen är att en drabbad individ över tid utvecklar osteoartrit (i dagligt tal benämnt artros), en progressiv och degenerativ ledinflammation. Osteoartrit medför att ledbrosket förstörs och att benpålagringar bildas vilket i sin tur leder till varierande grad av funktionsnedsättning och smärta. Armbågsledsdysplasi utvecklas gradvis under hundens tillväxtperiod och är därför en vanlig orsak till hälta hos växande hundar.

Vid armbågsledsdysplasi, liksom vid höftledsdysplasi, orsakas leddefekterna av ett samspel mellan komplexa genetiska/ärftliga och miljömässiga faktorer. Arvbarheten, samt hur ED nedärvs, varierar, t.o.m. inom en och samma ras. Eftersom armbågsledsdysplasi dessutom är ett samlingsbegrepp för fyra sjukdomar med olika och vitt skilda ursprung, symptom och förlopp är det svårt att med hjälp av ett och samma verktyg försöka minska förekomsten.

Röntgenundersökning för armbågsledsdysplasi görs för att påvisa eventuell förekomst och grad av sekundära benpålagringar/artros. Med armbågsledsartros menas en onormal förslitning av ledbrosk i armbågsleden. Förslitningen syns oftast inte på röntgenplåten, men den ger upphov till benpålagringar vilket kan ses relativt tydligt. Gradering av armbågsledsartros sker enligt följande skala: 

ED 0 (inga påvisbara förändringar)
ED 1 (lindriga benpålagringar)
ED 2 (måttliga benpålagringar)
ED 3 (kraftiga benpålagringar).

Även lindrig ED kan vara mycket smärtsam och begränsande för hunden, speciellt när det gäller hundar av större storlek. Precis som vid HD är det viktigt att hålla en hund med ED-diagnos slank för att i möjligaste mån begränsa belastningen på den sjuka leden. Fysioterapeutisk är ED ofta svårare att hantera än HD för medan höftlederna är omgivna av stora muskelgrupper som kan tränas för att stötta och hålla ihop den sjuka leden så finns det inte så många muskler kring armbågsleden och det blir därför mycket svårare att genom träning stötta den leden.

Precis som för höftledsdysplasi är armbågsledsdysplasi mer frekvent bland storvuxna och tunga raser men återigen är Landseer relativt förskonad. Andelen friröntgade individer (ED 0) har konsekvent legat högt det senaste decenniet men de senaste åren har periodvis en större andel av lindrig och måttlig armbågsledsdysplasi registrerats. Andelen individer som ED-röntgas är vikande och uppfödare och valpköpare bör ta gemensamt ansvar för vända denna trend för att säkra ett gott beslutsunderlag i det framtida avelsarbetet. Uppfödare uppmuntras att endast använda friröntgade individer i avel, något som också återspeglas i den nya ED-policyn från SKK som trädde i kraft 1/1-2024.

Knapparna nedan leder dig vidare till mer information om ED hos SKK och SLU.

Andra sjukdomar i rörelseapparaten

Landseer är en storvuxen och livlig ras som dessutom genomgår snabb tillväxt under valp- och ungdomstid. Allt detta medför stora belastningar på rörelseapparaten (skelett, leder, ligament och muskler). Det är oundvikligt att denna belastning riskerar att leda till olika hälsoproblem vilket också syns i försäkringsstatistiken. Vanligast förekommande problematik är korsbandsskador, spondylos, diskbråck, osteochondros (OCD) och panosteit. Alla Landseerägare bör vara medvetna om att det är av yttersta vikt att inte låta tillväxten ske överdrivet fort under valp- och ungdomstid, att ge lämpligt foder, att inte motionera valpar hårt, att inte låta hundar vara överviktiga, att vara försiktig med explosiva aktiviteter och hopp och att låta hundarna på ett sunt sätt bygga upp muskelstyrka som stöttar rörelseapparatens känsliga strukturer för att bibehålla rörelseapparaten skadefri och funktionell.