Uppfödning
Här delar vi med oss av råd och informationskällor som är av relevans för både uppfödare och valpköpare.
Om uppfödning
När en uppfödare börjar planera för en kull är det många frågor som måste ställas, mycket information som måste inhämtas, många beslut som måste tas och många utkomster som måste planeras för. Detta gäller såväl erfarna, nyblivna som framtida uppfödare. Avel handlar i stor utsträckning om att fördjupa sina kunskaper – och framför allt att ta konsekvenserna som den ökade insikten kan medföra. Tikens, valparnas och rasens bästa måste alltid ha högsta prioritet även om detta ibland leder till att ovälkomna eller obekväma beslut måste fattas. Notera att man räknas som uppfödare även om man inte har ett kennelnamn och även om man ”bara” avser att ta en enda kull på sin tik, ansvaret är alltid detsamma för varje individ som föds! Som tikägare blir du klassificerad som uppfödare när du registrerar dina valpar i Svenska Kennelklubben även om du inte har ett kennelnamn eller planerar mer än en kull. Du måste då följa SKK:s regler.
Ibland kan det te sig som att avelsarbetet bara handlar om sjukdomar och defekter men även om detta är ett mycket viktigt område så är avel så mycket mer än så. Stor vikt måste också läggas vid mentalitet, inklusive temperament och arbetsvilja, och exteriör där avvikelser och överdrifter som kan påverka rasen negativt måste undvikas. Därför är det viktigt att inte bara undersöka potentiella avelsdjur avseende hälsa utan även få beskrivet och bedömt deras exteriör och mentalitet. För att bibehålla en frisk och sund ras måste alla hjälpa till. Rasklubben uppmanar till kontinuitet och öppenhet för att främja rasens framtid.
Rasklubben eller Raskommittén (SvLK:s kommitté för avel och hälsa) ger inte specifika avelsrekommendationer. Detta eftersom varje individuell uppfödare och hanhundsägare har olika målsättningar med sin avel i allmänhet och sin planerade avelskombination i synnerhet. Raskommittén kan däremot bistå med information rörande hälsostatus hos specifika avelsdjur och dessas släktingar. Du är alltid varmt välkommen att kontakta Raskommittén med dina frågor rörande avel.
raskommitte@landseerklubben.se
Vad kan din tik tillföra rasen?
Oavsett hur gullig, fantastisk, charmerande eller duktig en tik är så är det inte säkert att hon är lämplig som avelshund. Det räcker dessutom inte heller med att den tilltänkta avelstiken är frisk utan stor hänsyn måste också tas till hur den hälsomässiga och mentala statusen ser ut i tikens familj och linjer, d.v.s. vad är status hos tikens syskon, föräldrar och eventuella tidigare avkommor? En generell rekommendation är att hundar som ska gå i avel bör ha uppnått minst tre års ålder för att det ska finnas gott underlag att bygga sina avelsbeslut på både avseende individen själv men även för att kunna utvärdera kullsyskons mentalitet, hälsa och arbetsvillighet.
Innan en tik paras bör en uppfödare noga tänka igenom sitt ansvar för rasens framtid såväl som sitt ansvar som hundägare. Det är viktigt att uppfödaren är självkritisk och funderar över om hen har den kunskap som krävs för att bedriva avel på ett ansvarfullt sätt. Avel bör inte ske lättvindigt utan med eftertanke, framför allt bör uppfödaren noga överväga vad varje enskild kombination tillför rasen. En uppfödare bör också ha så gedigna kunskaper om hund i allmänhet och om Landseer i synnerhet att hen kan finnas där som stöd för sina valpköpare genom hundens hela liv.
Som tikägare/uppfödare är ett av de viktigaste besluten vid avel valet av hane. Återigen bör helhetsbilden betraktas, d.v.s. även den presumtiva avelshanens hel- och halvsyskon, föräldrar och generationerna bakom bör inkluderas i de noggranna undersökningar som utförs innan beslut tas om en hane är lämplig. Det finns en rad faktorer att beakta utöver den uppenbara hälsofaktorn:
Tillför hanen nytt blod?
Här är det viktigt att inte förutsätta att importer per automatik innebär nytt blod, Landseerpopulationen är liten även på global nivå och gemensamma förfäder är inte ovanligt även för individer från vitt skilda geografiska lokaler.
Är hanen besläktad på nära håll med den resterande svenska populationen?
Har hanen tidigare kullar där individer redan gått i avel?
Är hanens eventuella tidigare avkommor utvärderade avseende hälsa och mentalitet?
Har hanen föräldrar eller kullsyskon som använts flitigt i avel?
Vad kan din hane tillföra rasen?
Även om det alltid är tikägaren som väljer en passande avelshane till sin nästa kull och därmed har ett stort ansvar för att aveln bedrivs på ett bra sätt så har avelshanens ägare ett lika stort ansvar för att hanen på samma sätt som tiken uppfyller avelskriterierna och att aveln sköts på ett korrekt sätt. Detta då hanhunden i lika hög grad som tiken kommer att påverka den hälsomässiga, exteriöra och mentala utvecklingen inom rasen.
En viktig aspekt vad gäller avelshanar är undvikande av skapandet och användandet av så kallade avelsmatadorer, d.v.s. enskilda hanar som överanvänds i avel. Det är naturligt att en hane som uppvisar goda nedärvbara egenskaper blir populär och används flitigt in avel och det är självklart bra att hanens bra egenskaper bevaras för framtiden MEN om hanen används för flitigt skapar det även problem, speciellt i en ras med så begränsad population (och därmed ännu mer begränsad avelsbas) som Landseer.
Det första problemet är att om hanen används i för stor utsträckning så kommer många hundar i en och samma generation att vara halvsyskon vilket har en dramatiskt negativ effekt på den genetiska variationen inom rasen. Det andra problemet är att oavsett hur många goda egenskaper en hane har så har den också fel, brister och svagheter som nedärvs vidare och många av dessa fel eller brister kanske inte upptäcks förrän den enskilda hunden redan har en stor mängd avkommor, d.v.s. problemet har redan hunnit sprida sig till stora delar av populationen. Ett tredje problem är att en överanvänd hane ofta får ett stort antal barnbarn och i en liten population blir det då svårt att i framtiden hitta partners att para med eftersom en stor andel av populationen är relativt nära släkt med varandra och delar förfädrar.
Matadoravel är en obetänksam och kortsiktig form av avel som i en liten population inte bara leder till att den genetiska variationen minskar utan även till att inavelsgraden riskerar att öka markant och båda dessa processer är irreversibla. Genetiskt material som gått förlorat är borta för alltid.
Genetisk variation är grunden till allt avelsarbete
Ur: Hundsport nr 3, 2025
”Med genetisk variation avses vanligen förekomsten av genetiskt olika individer inom en population. Graden av genetisk variation kan mätas på flera olika sätt, exempelvis genom andelen individer som är heterozygota (har olika genvarianter) i ett lokus (plats i arvsmassan). Graden av variation, heterozygoti, kan också uppskattas i arvsmassan hos en enskild individ. För att undvika missförstånd är det förstås bra om man försöker vara tydlig med vad som avses i det aktuella fallet.
Genetisk variation är grunden till allt avelsarbete. Genom att välja ut hundar med de mest önskvärda egenskaperna kommer de genvarianter som styr dessa egenskaper att bli allt vanligare inom rasen. Variation behövs också för anpassning till framtida förändringar, såsom förändrade förhållanden i vår omgivning eller nya användningsområden för våra rashundar. I den del av arvsmassan som styr immunförsvaret är genetisk variation särskilt viktigt för att individen ska vara rustad för att hantera till exempel bakterier och virus den kan utsättas för. Genetiska olikheter mellan individer gynnar alltså hälsan och gör det möjligt att genom avel anpassa hundarnas beteende och funktion för att uppfylla våra krav och önskemål.
Genom det avelsarbete som bedrivits, i små och slutna populationer, har många raser förlorat mycket genetisk variation över tid. Av den här anledningen är just genetisk variation, som Svenska Hunduppfödarföreningen påtalar, ett prioriterat område för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling inom våra rashundar.
Svenska uppfödare och rasklubbar är generellt mycket väl medvetna om utmaningarna med begränsad genetisk variation och duktiga på att arbeta med detta på såväl rasnivå som i enskilda parningar. Detta bland annat genom att begränsa antalet avkommor efter enskilda avelsdjur samt ökningen av inavelsgraden i rasen. Författarna påtalar att fokus enbart på en låg inavelsgrad inte är tillräckligt för att bevara genetisk variation i rasen. Detta är korrekt, men att begränsa inavelsgraden i enskilda parningar är gynnsamt för att undvika svårigheter att hitta obesläktade hundar i senare generationer, och det minskar risken för inavelsdepression och att recessiva defekter ska komma till uttryck.
För att, som påtalas i inlägget, nyttja mer ovanliga ”linjer” eller individer i avel finns i dag släktskapsindex. Detta är ett relativt nytt hjälpmedel i avelsarbetet för att bättre tillvarata den genetiska variation som finns i en ras. Med släktskapsindex kan man identifiera hundar som är mer besläktade med övriga hundar i rasen än ”medelhunden”. Genom att använda dessa individer i avel, i begränsad omfattning, kan man minska förlusten av genetisk variation och begränsa inavelsökningen i rasen.
Inom en del raser är åtgärder för att bevara den variation som finns inom rasen inte tillräckliga. För att öka den genetiska variationen inom en sluten population räcker det inte, som antyds i inlägget, att använda olika linjer i avelsarbetet. Ny variation behöver tillföras utifrån. Det finns olika tillvägagångssätt för att, under kontrollerade former, öka genetisk variation i en ras, såsom dispensregistrering, sammanslagning av närbesläktade raser, inkorsning och öppen stambok. Vilket tillvägagångssätt som passar bäst beror på rasens situation och förutsättningar. SKKs avelskommitté har tagit fram en lathund avseende projekt för ökad genetisk variation, som stöd och vägledning för ras och specialklubbar. Lathunden finns på SKKs webbplats för funktionärer. Bland de raser som arbetar för ökad genetisk variation kan nämnas cavalier king charles spaniel, som bedriver ett inkorsningsprojekt, samt våra svenska stövarraser smålands och schillerstövare som öppnat stamboken mot andra stövarraser.
På skk.se finns mer information om genetisk variation och om släktskapsindex. Dessutom finns på SKKs Youtubekanal ett webbinarium på temat Går det att göra avelsframsteg utan att förlora genetisk variation. I Hundsport Special nr 4/2024 finns också flera artiklar på temat.”
Sofia Malm Persson
Agronomie doktor
Genetiskt sakkunnig SKK
Parningsavgifter
Det är fri prissättning beträffande eventuell språng/parnings-avgift men alla avgifter och ersättningar i samband med parningen bör regleras i ett parningsavtal som finns att skriva ut från SKK:s hemsida. Avtalet bör upprättas och skrivas under i samband med parningen.
Var hittar du mer information och kunskap?
SKK ger flera gånger om året en Uppfödarutbildning som verkligen rekommenderas, speciellt om du är nybliven uppfödare. Utbildningen går nu att läsa på distans och är därmed tillgänglig för alla.
SKK har också producerat mängder av informationsmaterial om uppfödning och avel, både i form av dokument/böcker och i form av seminarier. Nedan hittar du länkar till några seminarier av relevans men mycket mer finns att hitta på SKK:s Youtubekanal.