Rasens historia
Riktigt gammal men ändå relativt ny.
Landseer är en ras med en brokig och komplex historia.
Landseer E.C.T. är en relativt ny ras¸ men ändå samtidigt en ras med en flera hundra år lång historia. Det är dock inte lätt att urskilja sanningen om Landseerrasens uppkomst när historiens dimmor ligger så täta. Vägen fram till dagens Landseer är spekulativ och komplext sammanvävd med Newfoundlandshundens historia och dessutom inte alltid okontroversiell vilket bl.a. återspeglas i oenigheten om vad begreppet Landseer egentligen innebär. Nedan följer ett försök till historiebeskrivning, många andra varianter finns att läsa på olika hemsidor.
Landseerhundens tidiga historia tar avstamp på 1600-talets Iberiska halvö och för oss sedan på farofyllda resor fram och tillbaka över Atlanten. De första resorna gick västerut och företogs av modiga portugisiska och baskiska fiskare som korsade Atlanten för att fiska i de fångstrika vattnen utanför Kanadas östligaste del, ön Newfoundland. Med sig på fiskebåtarna hade de sina vatten-, boskaps- och vakthundar. En del av dessa hundar blev kvar på Newfoundland och blev en av grundstenarna för en hundpopulation inom vilken det så småningom bl.a. skulle utvecklas en hundras kallad St. John’s dog, ibland även benämnd mindre (eller primitiv) Newfoundlandshund. Rasen var väl domesticerad och mycket populär hos de lokala fiskarna p.g.a sitt milda temperament, sin arbetsvillighet, goda simförmåga och fantastiska apporteringsegenskaper. De hjälpte fiskarna med att dra in fiskenät och båtar och räddade drunknande människor.
St. John’s dog var svarta hundar med karakteristiska vita fläckar och när dessa hundar fick avkommor med ljuspälsade iberiska boskapshundar uppstod storväxta vit-svarta hundar. Dessa hundar fångade på 1700-talet intresset hos européer som kom för att fiska utanför Newfoundland. Redan runt 1730 kommer det första omnämnandet av hundtypen i litteraturen. Hundarna var talrika och deras imponerande storlek, tilltalande exteriör och arbetsvillighet tilltalade de europeiska fiskarna som började ta med sig representanter av dessa hundar när de återvände tillbaka till Europa. Hundtypens popularitet ökade bland fiskarna och från 1770 och framåt fördes stora mängder av denna Landseer-liknande hund över Atlanten, huvudsakligen till England. År 1778 kommer den första rapporten om hundtypen på engelsk mark och den nämns bl.a. i Thomas Bewicks berömda verk ”A General History of Quadrupeds” vilken också inkluderar en teckning av hunden.
De majestätiska vit-svarta hundarna blev snabbt populära även hos aristokratin samt i kulturella kretsar och i början av 1800-talet förekom de frekvent både i litteratur och i konst. Den engelske poeten Lord Byron skrev om sin sorg över förlusten av den älskade hunden Boatswain i dikten ”Epitaph to a Dog” och fler konstnärer avbildade de bildsköna hundarna vilket ytterligare bidrog till hundarnas popularitet. Det mest kända konstverket, ”A Distinguished Member of Humane Society”, målades av konstnären Sir Edwin Landseer 1831 och ställdes ut för första gången 1838.
”A Distinguished Member of Humane Society” porträtterar hunden Paul Pry. Porträttet var egentligen avsett att avbilda den på den tiden legendariska hunden ”Bob” men när Sir Landseer påbörjade sitt arbete med konstverket kunde Bob inte lokaliseras och Paul Pry fick hoppa in och agera modell. Enligt legenden överlevde Bob ett skeppsbrott utanför Englands kust varpå den herrelösa hunden bosatte sig vid floden Themsens strand där han dedikerade sitt liv åt att rädda människor som höll på att drunkna. I registerna finns 23 räddningar antecknade under en tidsperiod av 14 år. Hans arbete förärade honom ett hedersmedlemskap i the Royal Humane Society, vilket bl.a. innebar att han fick mat varje dag. Konstverket är fantastiskt i all sin enkelhet, utöver den konstnärliga skickligheten lyckades också Sir Landseer på pricken fånga Landseerhundens unika kombination av lugn, vaksamhet och beredvillighet att arbeta.
Sir Landseers konstverk med de majestätiska hundarna i olika dramatiska situationer och funktioner väckte internationell uppmärksamhet vilket bl.a. skapade en efterfrågan på de vit-svarta hundarna i Kontinentaleuropa. För att möta denna efterfrågan började engelsmännen att exportera hundar till kontinenten. I England däremot falnade intresset under andra halvan av 1800-talet. Nyhetens behag var förbi och dessutom hade man hämtat hem nytt avelsmaterial från Kanada och när dessa började korsas in med de vit-svarta hundarna blev resultatet hundar som var mer eller mindre helsvarta vilket blev den nya modetrenden. Trenden underblåstes av en uppfödare, Dr. William Gordon Staples, som (felaktigt) hävdade att den svarta färgen var originalfärgen och att det var den som var eftersträvansvärd. Dr. Staples bidrog dock med något konstruktivt till Landseerhundens historia genom att vara den som först föreslog att de vit-svarta Newfoundlandshundliknande hundarna skulle kallas Landseer eftersom de förekom i Sir Edwins konstverk. Detta gjorde han i en intervju 1875.
Mot slutet av 1800-talet var de vit-svarta hundarna sällsynta i England och föll snabbt i glömska. Några enstaka hängivna uppfödare fanns dock kvar och det var från dessa som några få hundar exporterades till Kontinentaleuropa precis runt sekelskiftet. Dessa hundar utgjorde basen för den avel som så småningom skulle leda fram till den ras som vi idag kallar Landseer.
Det fortsatta utvecklandet av Landseerrasen i Kontinentaleuropa gick långsamt. Den avelsbas som importerades från England var mycket snäv och hundar från andra raser korsades därför in för att undvika alltför kraftig och skadlig inavel. Uppgifterna om vilka raser som användes varierar men Newfoundlandshund, ungersk kuvasz, pyrenéerhund och St. Bernhardshund är raser som ofta nämns i sammanhanget. Användandet av kuvasz och pyrenéerhund fyllde ytterligare ett syfte då inkorsningen av dessa raser hjälpte till att etablera och förstärka den vita grundfärgen hos Landseerhundarna.
Under första världskriget ansattes rasen hårt precis som de flesta andra stora hundraser, framför allt p.g.a. födobrist, vilket resulterade i att avelsarbetet avstannade helt. Vid krigets slut fanns bara spillror kvar av populationen men med stort engagemang samlade den kunnige uppfödaren Otto Walterspiel från München och ett fåtal andra uppfödare från Tyskland, Österrike, Schweiz och Nederländerna ihop dessa spillror och tillsammans initierade de under mellankrigstiden en målmedveten avel som räddade rasen åt eftervärlden.
År 1933 kunde Otto Walterspiels Kennel vom Fremersberg (senare Kennel vom Schartenberg) så registrera sin första kull och en stambok skapades. Några få andra tyska Landseeruppfödare följde i Waltenspiels fotspår och tillsammans producerade de drygt 100 valpar under mellankrigstiden vilket lade grunden till en bra avelsbas. Inte ens de svåra förhållandena som sedan kom att råda under andra världskriget kunde stoppa Otto Waltenspiels idoga avelsarbete vilket resulterade i att rasen under efterkrigstiden sakta men säkert började blomstra och spridas över hela Europa.
Den drivna aveln som utfördes på den europeiska kontinenten i kombination med den inkorsning av andra raser som av nödvändighet gjordes bl.a. p.g.a. den initialt snäva avelsbasen ledde till att den kontinentala hundvarianten med tiden alltmer skiljde sig från Newfoundlandshunden. Under efterkrigstiden hade aveln skett i Newfoundlandshundklubbarnas regi men man hade redan tidigt börjat tala om att det borde vara en egen ras. Några uppfödare tog tag i saken och genom ett målmedvetet arbete lyckades man på 1960-talet slutligen övertyga först den tyska kennelklubben (Verband für das Deutsche Hundewesen (VDH)) och sedan Fédération Cynologique Internationale (FCI) om att erkänna Landseer E.C.T som en egen ras. En rasstandard upprättades där Tyskland och Schweiz anges som rasens ursprungsländer. År 1976 bildades den första nationella rasklubben i Europa, den tyska Deutscher Landseer Club (DLC), och rasklubbar i andra länder följde snart efter. Rasens popularitet ökade och idag finns en stabil population i Europa.
År 1987 kom den första Landseerhunden, Bettina Baby, till Sverige. Hon importerades från Norge av Margit Larsson på Storsjöviddens Kennel. Bettina Baby gick i avel och blev mor till den första svenskfödda Landseerkullen 1991. Kullen bestod av två valpar vilka användes flitigt i avel, tillsammans lämnade de 59 valpar efter sig.
Sedan åratal tillbaka har diskussionens vågor gått höga angående ”Landseer-Newfoundlandshund” kontra ”Landseer European Continental Type (E.C.T.)” och det är lätt att bli förvirrad. Begreppet ”Landseer-Newfoundlandshund” används i vissa delar av världen (huvudsakligen den engelskspråkiga) som beteckning, eller snarare färgbeskrivning, på renrasiga Newfoundlandshundar som är svart-vita. De länder där denna beteckning förekommer karakteriseras också av ett nekande till att erkänna Landseer E.C.T. som en separat ras. Mest noterbara av dessa länder är England, USA och Australien där man alltså måste anmäla och ställa en Landseer E.C.T. som en Newfoundlandshund, med allt vad det innebär avseende att hunden blir bedömd enligt en annan ras rasstandard. För en betraktare är det uppenbara skillnader mellan en svart-vit Newfoundlandshund och en Landseer E.C.T. En Landseerhund är mer högrest, smäckrare, elegantare, har mindre massivt huvud och har oftast mer vitt än en svart-vit Newfoundlandshund. Landseerhunden är också generellt mer aktiv, lekfull och lättränad.
Foto: Centrale Canine Gauutier Le Roch