Viltspår i Teori & Praktik
Här följer information och tips om viltspår som hundsport.
Introduktion
Viltspårprov syftar till att bedöma en hunds lämplighet att arbeta med eftersök på dött eller skadat vilt.
Regler
SKK:s Jakthundkommitté ansvarar i samarbete med SKK:s jakthundsklubbar för Viltspårprovreglerna som sen fastställs av Svenska Kennelklubben (SKK).
Viltspårprov arrangeras i två klasser, anlagsklass och öppenklass. I båda klasserna är de artificiella spåren cirka 600 meter långa men svårighetsgraden och liggtiden på spåret skiljer mellan klasserna. Spåren läggs i omväxlande terräng med blod samt en klöv från hjortdjur som dras i spåret.
Den lägsta provklassen, anlagsklass, är ingen tävlingsklass utan ett prov där man tittar på hundens spårvilja och spårförmåga. Hundens prestation bedöms som godkänd eller icke godkänd. I anlagsklass läggs och blodas spåret 2-5 timmar innan hunden får gå det.
Godkänt anlagsprov medger avancemang till öppen klass där spåret läggs och blodas 12-24 timmar innan hunden börjar spåra. Spåren har högre svårighetsgrad än i anlagsklassen och det ingår dessutom skottprövning. I öppen klass tilldelas hunden första, andra, tredje eller inget pris.
Hundar som tilldelats tre stycken första pris i öppen klass utdelade av minst två olika domare kan erhålla titeln Svensk Viltspårchampion (VCh).
Officiella viltspårprov anordnas av SKK:s specialklubbar för jakthundar. Provformer som erbjuds är ordinarie och rörligt viltspårprov. Ordinarie viltspårprov utannonseras i god tid i arrangerande klubbs tidning¸ på dess webplats eller på SKK Start medan rörliga viltspårprov kan arrangeras med kort framförhållning.
Träna Viltspår
De allra flesta hundar, oavsett ras, tycker att det är roligt att spåra. Viltspårsträning är en mer organiserad och strukturerad form av spårande och kan göras som aktivering och/eller som förberedelse inför eventuellt tävlande. Träningen kan också syfta till att utbilda hunden till eftersökshund, d.v.s. en hund som jobbar i skarpt läge med att hitta skadat vilt, t.ex. efter viltolyckor eller vid skadskjutningar.
När man tränar och tävlar i viltspår läggs ett artificiellt spår, d.v.s. spåret läggs av en människa. Man använder sig av en skank (ben) från ett djur, vanligen klövvilt, och blod, vanligen nötblod, för att lägga spåret. Det enda man behöver utöver skank och blod för att träna viltspår är en sele (det går att spåra med halsband också), en lina och gärna även snitslar som man kan markera med så att man själv vet var spåret går.
Första träningspassen bör göras enkla för hunden för att väcka intresse för spårandet. Man lägger mycket korta spår, 20-50 meter, i luftig skog med mycket mossa och gärna där det inte går så mycket andra hundar eller vilt. Spåret läggs genom att man släpar skanken efter sig. Vissa förespråkar att lägga godis i spåret för att uppmuntra hunden, andra anser att man ska introducera blod redan från början, man får välja vad som passar individen bäst. Om man använder blod ska detta droppas i spåret. Det är viktigt att skanken, godis/blod och dina steg hamnar i samma linje så att det blir en, och inte tre, spårkärnor. I slutet av spåret läggs skanken (och eventuell belöning (godis/leksak)). Spåret får sedan ligga en stund innan hunden får gå det. För nybörjarhunden ska liggtiden vara mycket kort, 30-60 minuter. Denna tid förlängs sedan när hunden blir mer erfaren och säker.
När spåret ska gås tar du fram hunden till spårstarten, visar med handen och låter sedan hunden nosa så länge den vill. I de flesta fall blir den nyfiken och börjar följa spåret och då följer du efter lugnt och uppmärksamt. På spårprov ska det vara 5-10 meter mellan dig och hunden men när man börjar träna är det ofta en fördel att vara närmare hunden, 2-3 meter är ofta lagom så att man enkelt kan stoppa hunden om den går av spåret.
I den bästa av världar följer hunden spåret från start till slut utan att tveka men som nybörjare kan mycket hända på vägen. Om hunden viker av från spåret så står man tyst och stilla kvar och håller i linan så att hunden inte kan gå iväg någon längre sträcka. Vänta ut hunden tills den kommer tillbaka till spåret och börjar jobba igen. Detta uppmuntrar hunden att jobba och lösa problem på ett självständigt sätt. När hunden kommer till spårslut och hittar klöven ska den ha massor av beröm och en belöning. För vissa hundar är klöven i sig en belöning medan andra hundar absolut inte vill ha något med klöven att göra och då får man belöna med godis eller leksak utefter hundens preferenser. En del hundar kan tycka att skanken och/eller blodet är lite läskigt och då kan det vara bra att introducera dessa i en neutral och vardaglig miljö utan att hunden förväntas jobba.
När hunden klarar av de enkla spåren börjar man göra dem svårare genom att introducera böjar och vinklar, olika underlag, längre liggtider, olika spårläggare, bloduppehåll och naturligtvis även ökande längd på spåren. Man kan också lägga s.k. ”hårda spår”, d.v.s. spår som går på hårda material såsom grus, sten, asfalt o.s.v. Men skynda långsamt, för stora steg kan göra hunden osäker och få den att tappa arbetslusten så backa gärna tillbaka och lägg enkla raka spår emellanåt för att stärka hundens självförtroende.
Väder och vind påverkar spåret och därmed hundens upplevelse av det. Det är alltså viktigt att ha koll på hur vinden blåser i förhållande till spårriktning och även att träna under olika väderförhållanden så att hunden blir säker på sitt spårande oavsett väderlag.
Även om det på ytan ser ut som att det är hunden som gör hela jobbet vid spårarbete så är det i själva verket ett lagarbete. Det är viktigt att som förare lära sig att läsa sin hund så att man vet om den verkligen går spåret eller håller på med annat, om den är fokuserad eller slarvig, om den är motiverad eller uppgiven o.s.v.
