DNA-tester
Här följer allmän och specifik information om DNA-tester för Landseer.
Allmänt om DNA-tester
Med hjälp av genetisk diagnostik (DNA-tester) kan man idag få information om vilka arvsanlag en individ bär för olika sjukdomar. Detta innebär att man tidigt (redan innan några symptom visar sig) kan se om en hund riskerar att insjukna i en viss sjukdom. Ett DNA-test kan ibland också hjälpa till att bekräfta, eller utesluta, en veterinärmedicinsk diagnos på en redan insjuknad hund. Vidare ger ett DNA-test möjlighet att undersöka om en tilltänkt avelshund riskerar att föra vidare specifika ärftliga sjukdomsgener till sina avkommor. Detta innebär bl.a. att man slipper att slå ut tilltänkta avelsdjur på blotta misstanken att de är anlagsbärare, vilket är nog så viktigt i raser med liten avelsbas. Sist, men inte minst, är DNA-testerna ett viktigt verktyg för undvikande av parning mellan två bärare av sjukdomsanlag med resulterande sjuk avkomma.
Idag används DNA-tester huvudsakligen för sjukdomar som är s.k. enkelt och autosomalt recessivt nedärvda. Vad betyder då det? Enkel nedärvning av en sjukdom innebär att det är defekt(er) i en enda gen som orsakar sjukdom. Recessiv nedärvning innebär att denna defekta, och därmed sjukdomsalstrande, genvariant måste finnas i dubbel uppsättning, d.v.s. komma från båda föräldrarna (tiken och hanen), för att orsaka sjukdom.
Ett DNA-test för en sjukdom med enkel autosomal recessiv nedärvning ger ett av tre resultat med påföljande tolkningar:
”Fri” (eller ”normal”) innebär att hunden har ärvt den normala genvarianten från båda föräldrarna, d.v.s. den är helt fri från sjukdomsanlaget (detta skrivs ofta som att den är ”homozygot för den friska allelen (N/N)”). Hunden riskerar inte att utveckla den sjukdom testet avser och den kan inte heller nedärva den sjukdomsalstrande defekten till sina avkommor.
”Anlagsbärare” innebär att hunden har den defekta sjukdomsalstrande genvarianten i enkel uppsättning (detta skrivs ofta som att den är ”heterozygot (N/n)”). Detta i sin tur medför att hunden inte kommer att utveckla den sjukdom som testet avser men den kan däremot nedärva den defekta genvarianten till sina avkommor. En hund som är konstaterad anlagsbärare för en allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning får enligt SKK:s grundregler (2:2) endast användas i avel om den kombineras med en genetiskt eller hereditärt friförklarad individ (såvida det inte strider mot rasens centrala hälsoprogram).
”Affekterad” innebär att hunden har den defekta sjukdomsalstrande genvarianten i dubbel uppsättning (detta skrivs ofta som att den är ”homozygot för sjukdomsallelen (n/n)”). Hunden kommer med all/stor sannolikhet att utveckla den sjukdom som testet avser. En hund som är konstaterad bärare av dubbla anlag för en allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning får inte användas i avel, oavsett om den visar kliniska symptom eller ej.
Begreppet ”hereditärt fri” används också i detta sammanhang. Uttrycket innebär att en hund vars anfäder har DNA-testats och förklarats fria från ett sjukdomsalstrande anlag också själv kan anses fri från det aktuella defekta anlaget. Huruvida ett hereditärt fritt resultat är pålitligt får bedömas från fall till fall. Finns de DNA-testade individerna långt tillbaka i stamtavlan finns anledning till försiktighet, dels beroende på att tekniken inte alltid var helt tillförlitlig förr i tiden och dels beroende på att härstamningen inte alltid stämmer.
Att tänka på rörande DNA-tester
Observera att blotta existensen av ett genetiskt test för en sjukdom inte per automatik innebär att alla individer inom en ras eller att alla individer oavsett ras ska eller bör testas. De kommersiella aktörerna marknadsför sina DNA-tester hårt men det är först när en sjukdom riskerar att bli vanligt förekommande i en ras eller när en sjukdom skapar allvarliga hälsomässiga, funktionella eller mentala problem som testning kan vara eller är relevant. Viss eftertänksamhet är därför befogad, både vad gäller vilken typ av DNA-test man utför och vilket företag man nyttjar. Innan man bestämmer sig för att DNA-testa sin hund är det bra att fråga sig:
Är den sjukdom jag avser att testa för ett problem inom just min ras?
Är den genetiska bakgrunden till testet vetenskapligt publicerad?
Är DNA-testet validerat?
Är testet rekommenderat av rasklubben eller SKK:s sakkunniga?
Explosionen av aktörer på marknaden för DNA-tester har tyvärr medfört att det förekommer tester och företag som inte är tillförlitliga samt att det rekommenderas test som inte är lämpliga inom avelsprogrammet för en viss ras. Detta föranleder vaksamhet då ett icke-tillförlitligt DNA-test kan leda till att välbehövda avelsdjur ratas på felaktiga grunder eller att hundar som bär på sjukdomsanlag felaktigt blir bedömda som fria och används i avel trots att de inte borde.
Kom ihåg att om man DNA-testar en hund inför avel så är man sedan skyldig att ta hänsyn till resultatet i sitt fortsatta avelsarbete med den hunden, oavsett om den sjukdom man testar för är relevant för rasen eller ej och oavsett om resultatet blir offentligt registrerat eller ej. Att testa för alla möjliga sjukdomar som inte är av relevans för rasen kan således bli en belastning om fullt användbara avelsdjur måste sållas bort p.g.a. irrelevanta resultat på DNA-testerna. Detta kan t.ex. ske om man använder de multi-tester för alla raser som många företag idag erbjuder där hundra- eller tusentals gener kontrolleras och alla avvikelser rapporteras oavsett vad de har för innebörd.
Det är i slutändan alltid hundägaren som bestämmer om en hund ska testas. För en del sjukdomar inom vissa raser finns dock krav på testning, och i vissa fall även på specifika testutfall, innan hunden kan tas i avel. Det är också upp till varje ras- eller specialklubb vilka rekommendationer de ger avseende DNA-tester. Önskar klubben att ett centralt hälsoprogram baserat på DNA-testresultat införs kan detta ansökas om hos SKK.
Slutligen: Kom ihåg att du alltid är skyldig att vid förfrågan eller under andra relevanta omständigheter informera om resultatet av de DNA-tester du gjort, t.ex. vid avelsförfrågan, enligt SKK:s grundregel 2:9 ”att alltid lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sina hundar och sin uppfödningsverksamhet”.
Mer information om DNA-tester och SKK:s policies kring detta hittar du via knappen nedan.
DNA-test Landseer
SvLK har god erfarenhet av DNA-testning via Labogen som är ett väletablerat företag inom genetisk diagnostik. Klubben rekommenderar Labogens Landseer-paket (”Combination Landseer”) som innehåller DNA-tester för fyra sjukdomar som är relevanta för rasen (Degenerativ Myelopati, Muskeldystrofi, Trombopati, Cystinuri) plus ett test relaterat till pälsfärg (D-locus D1).
Om du vill nyttja Labogen hittar du information om var och hur du kan göra din beställning via knapparna nedan.
SvLK rekommenderar att du vid provtagningstillfället även använder SKK:s DNA-testremiss så att du har bekräftelse på att det är en veterinär som tagit provet, skickat det till det analyserande laboratoriet och kontrollerat hundens ID i samband med provtagningen. Detta är framför allt viktigt om du avser att få testresultatet registrerat hos SKK och/eller SvLK vilka kräver underskriven DNA-remiss för registrering av resultat. Du hittar SKK:s DNA-testremiss via knapp nedan.
SKK godkänner både svabb- och blodprov. Testförpackning för svabbprov får man ofta beställa själv från aktuellt laboratorium och den ska medtas i obruten förpackning till veterinären.
Har du frågor angående provtagning eller tolkning av provsvar är du välkommen att kontakta SvLK:s raskommitté.
Registrering av resultat på DNA-tester
Provresultat för DNA-test avseende trombopati kan registreras centralt/officiellt hos SKK och blir då synligt på SKK Hunddata och SKK Avelsdata. En förutsättning för att resultatet ska kunna registreras är att SKK:s DNA-remiss används vid provtagningen och att analysen av provet sker vid Laboklin/Labogen eller vid Auburn University, USA. Om du önskar registrera din hunds resultat ska du skicka in SKK:s DNA-remiss plus en kopia på provresultatet till SKK:s avdelning för Avel och hälsa.
Resultat för övriga DNA-tester kan registreras inofficiellt hos Svenska Landseerklubben. Dessa DNA-tester ger klubben viktig information rörande hur spridda de sjukdomar som testas för är i den svenska Landseerpopulationen och klubben tar därför tacksamt emot testresultat. Om du önskar registrera din hunds resultat ska du skicka in SKK:s DNA-remiss plus en kopia på provresultatet till SvLK:s klubbsekreterare. Resultaten kommer inte att publiceras offentligt men finns tillgängliga på förfrågan.